Cut the cord

Jag lyckades inte ens blogga en vecka! Så riktigt typiskt mig, jag klarar inte att hålla uppe någonting. Jag gick på piano lektioner, jag slutade. Jag gick med i en ungdomsgrupp, jag slutade. Jag var med i en kör, jag slutade. Jag började måla på en tavla, jag slutade innan den var kvar. Jag skrev dagbok, jag slutade. Jag bloggade och jag tog en månadspaus!

Nej men jag kan väl bara skylla på att jag har haft för mycket på gång. Det har hänt alldeles för mycket inom
-kärleksfronten
-skolan
-vänskapsfronten
-familjen

Kärleksfronten: Jag håller på att hamna i samma fälla igen och killen jag tycker så mycket om utnyttjar mig. Jag leker blind för verkligheten som vanligt, JAG ÄR SÅ SVAG!

Skolan: Den har rivstartat och ingen vila ingen ro när man går samhällsprogrammet i tvåan. Sämsta schemat på denna jord.

Vänskapsfronten: Jag har glidit med många nära vänner bara för att jag inte haft ork att höra av mig. Vad är det för vän egentligen?! Sedan har jag konfronterat en klasskompis för att hon har varit överdrivet otrevlig och arrogant till mig och mina vänner. Hon är hatad av halva klassen och hon hatar oss. Synd!

Familjen: Mycket med mina systrar som för länge sedan flyttat. Tjaffs mellan dem och mina föräldrar. Jag är så klart för liten som vanligt och det har jag alltid varit för att komma med åsikter. En gång sladdis, alltid en sladdis.

Men jag mår i själen minst hundra gånger bättre än i höstas. Jag dricker inte bort ångest, jag har knappt någon ångest! Så nu njuter jag mest av att känna mig fri innan jag kommer bli inlåst i mig själv igen. Det är snart vår! Solen kommer snart tillbaka, det är glädje :)

Ha det bra!

"Perhaps "fuck off" might be too kind"
Arctic Monkeys, går bara att älska!

Jo här sitter jag igen och gäspar för tredje gången på två minuter. Tar det ganska lugnt, strosar liksom omkring i huset och tänker på livet som vanligt. Jag reflekterar och analyserar musiktexter, ritar, dricker oboy och bara pustar ut. Jag orkar helt enkelt inte vara negativ ikväll! Känner mig ganska lugn och lite små sorgsen så där, brukar ju annars vara djuriskt arg hela tiden. Nu är jag ganska sentimental och psykisk ganska svag, en sak som går fel och jag kommer att bryta ihop. Men å andra sidan är jag så lugn och orkeslös. Äh det löser sig, eller hur?

Jag har inte aneroxia och det är jag så dunderglad för. Jag är 164 cm lång och väger 45 kg. En konversation mellan mig och min mamma:

Mamma: Hur mycket väger du?
Jag: 45 kg...
Mamma: VA?!!!
Jag: Vad..? (Tro hon menar att det är lite)
Mamma: Så mycket?! När jag flyttade hemifrån vägde jag 43 kg!

Inte första gången detta händer och jag blir alltid lika shockad över att hon tycker jag väger mycket. Jag som tycker jag är smal men som sagt, jag har inte aneroxia men jag skulle vilja gå ner två-tre kilo bara för att vara bättre än henne.

John Blund dissar mig så min vän laptopen får göra lite sällskap. Kan verkligen inte somna, går på nålar. Visst finns det så mycket att ora sig över? Jag saknar tryggheten så mycket och det känns som livet gett mig en bitch-slap igen.

Jag kanske talar i gåtor men jag blir tokig. Frustration och handen slängs ner i bordet, smärta. Vart tar man vägen när man är så arg? Så förbannat trött på världen? Less på människor? När hela kroppen vänds ut och in av ångest och panik? Jag vet att allt har ett slut, jag vet att det blir bättre men NÄR? Åh mitt hatningsord är NÄR.

Allt jag skriker efter är en kram.

Inte hade jag någon aning om att URL-koder och annan skit skulle vara så svårt. Hjälp! Blogg-desigen vill man bara kasta upp innehållet i magen på just nu.

Dagen avrundas med en tanke
- Varför värderar folk sin stolthet framför andras känslor? Det jag menar är att vissa kan inte säga förlåt och struntar i att personen blir sårad. Är det värt det?